Det nya normala
Den här våren har vi alla genomgått en tid av rädsla och osäkerhet. Pandemin har gjort intrång i våra liv och påverkat oss på olika sätt. Vi har tvingats distansera oss från varandra och ändra våra normala rutiner. En del har drabbats hårdare genom permitteringar och uppsägningar. Företagare har fått se sina livsverk krympa och utplånas. För en del har pandemin inneburit insjuknande och för några t.o.m. död.
I Österbotten har vi klarat oss lindrigt undan själva virusangreppen, men många är de företag vars omsättning drastiskt minskat. En del företag däremot blomstrar till följd av en ny livsstil och ändrat konsumentbeteende.
Märklig ovisshet
Vi lever fortfarande i en märklig ovisshet. Vi vet inte hur hösten och framtiden kommer att te sig. Kan vi återgå till vardagen som den såg ut förra året eller slår pandemin till i en andra våg och tvingar oss till ny anpassning? Ingen av oss vet, men det som jag tror många skriver under är att vi står inför en hel del nya möjligheter men även svårigheter.
Många kommer troligen att börja ställa sig frågan – är mitt handlande nödvändigt? Utsätter jag mig själv och andra för fara med mina val? Vad behöver vi egentligen och vad kan vi undvara? Hur skall vi bete oss för att inte riskera att drabbas?
Myndigheterna med sina experter ger oss direktiv och vi fogar oss snällt, vilket gett ett gott resultat här i Finland. Men orkar vi i längden? Vi är trots allt sociala varelser som söker gemenskap.
Vad behövs?
Vad kommer vi att behöva i det nya normala? Accepterar vi att stuvas in i ett flygplan med en massa andra för att värma oss en vecka i södern? Behöver vi trängas på festivaler med tusentals andra? Skall vi ha fulla hus vid våra konserter? Eller kommer vi att tänka om och hitta nya sätt att konsumera, njuta och umgås?
Kulturproducent?
Som kulturproducent har jag den senaste tiden funderat över min egen roll och även publikens roll i det nya normala. På sociala medier är det mest vi kulturproducenter som ondgör oss över att inte kunna ordna event. Mera sällan ser man representanter för publiken önska konserter och happenings. Kan det vara så att vi som producerar kultur tror för mycket om oss själva? Har vi något att bidra med? Något som kan ha betydelse för någon annan än oss själva?
Dags för publiken
Jag tror det är dags för publiken att berätta hur de vill ha det. Vill vi ha live kultur överhuvudtaget, eller skall alla sitta hemma och titta på allsång på Skansen. Skall kulturen vara helt gratis, eller är vi beredda att betala en summa för att få lite kultur som kanske står oss lite närmare än TV:ns kändisskap.
Problem
Jag tror att det blir många musiker, skådespelare och konstnärer som i det nya normala allvarligt får ta sig en funderare – hur skall man få bröd på bordet?
Vi som håller på med musik och konst, vi är alla mer eller mindre beroende av att få hålla på med vårt intresse. Detta oavsett om vi tjänar några slantar på konsten eller inte.
Tänk om…
Jag hoppas att det blir en ny rennäsans för små personliga event, där musikerna kan möta en publik som uppskattar live musik genom att bidra med några tior. Då är det fullt möjligt för oss kulturproducenter att fortsätta inspireras och producera. Visserligen blir det inga storslagna satsningar, men kanske desto mer personliga och förenande.
