From the Blog

Davids funderingar – Söndag en vanlig arbetsdag

Söndag…

Numera är ofta söndagen en arbetsdag i vår familj. Frugan är i arbete och jag kan antingen följa med henne till kyrkan eller så får jag hitta på något eget program. Denna söndag valde jag att stanna hemma eftersom hennes arbetsdag fortsätter med ett dop på seneftermiddagen.

Hunden och jag har varit ute på långpromenad och fått den ljusterapi som det vackra vårljuset bjuder på. När man promenerar länge blir stegen till en form av meditation. Det monotona mönstret i stegen ger rum för tankar och funderingar. Man kan välja att ta tankarna till sig eller förtränger dem.

Skräp!

Mina meditativa tankar avbröts när jag möttes av  skräp som smält fram i vägrenen. För någon vecka sedan var skräpet täckt av snö, men nu ligger det väl synligt. Borde jag plocka upp det? Nej,  jag har ingen säck att placera det i och varför skulle jag behöva plocka upp skräp som någon annan kastat?

Lite skräp i ett dike – vad har det för betydelse? Egentligen har det inte någon stor betydelse, men det förskönar på inget sätt omgivningen.

Att skräpa ner är ett intressant fenomen, speciellt idag eftersom många, både unga och gamla engagerar sig för miljön. Vi är rädda för att förlora vår planet. Genom att sluta upp kring en gemensam sak blir effekten stor och vi kan skapa förändring. De miljömedvetna unga bryr sig om framtiden och vill skapa ett hållbart sätt att fortsätta leva. Detta i kontrast till dem som slänger skräp i naturen.

Ny andlig rörelse?

Miljörörelsen är en form av andlig väckelserörelse som gör skillnad, men handlingen är inte förlagd till kyrkorummet. Det är kanske här kyrkan borde vara lyhörd och fånga upp trender som är aktuella. Just nu är det kanske miljön, ensamhet, likgiltighet, rädsla och meningslöshet som borde engagera. De som behöver bemötas kommer knappast till kyrkan, utan det är kyrkan som borde våga ta steget ut i samhället.

Eftersom det är så pass få av oss som besöker kyrkan en vanlig söndag, behöver det uppstå nya vägar för kommunikation.

En vän skrev…

För en tid sedan skrev en vän till mig, efter att ha läst min blogg, om hur han upplevt en skrämmande andlig upplevelse i unga år. Till följd av detta hade han vänt kyrkan ryggen under många år ända tills han möttes av ett stort trauma i livet. De sociala myndigheternas krishjälp blev till ingenting, men kyrkan ställde upp för den drabbade gruppen. Denna gång  var det inte fråga om någon indoktrinering utan enbart omsorg, empati, en varm filt och en kopp varm te. Någon som fanns där och vågade möta. Hans tidigare så negativa bild av kyrkan ändrades till något helt annat. Allt p.g.a. att det fanns människor som vågade visa kärlek.

När jag läste detta och tog del av hans berättelse blev jag berörd. Det finns fortfarande hopp. Både för mänskligheten och kyrkan. Det är troligtvis här vi alla kan bidra – genom att visa varandra omtanke.

Ibland när jag uppträder med min musik kan det komma fram personer till mig efteråt och säga – du berörde mig med din musik. Det är den bästa kritiken jag kan få. Då vet jag att även musiken kan göra skillnad och kanske bidra till något bättre.

Till dig – Tack för uppmuntran!

 

 

 

© David Strömbäck 2014
  • Finska
  • Svenska
  • Engelska