From the Blog

Davids funderingar – Bland tungotal och blodiga näsor

Det verkar som om många lever i en rädsla för Guds straff. Hotet om helvetet har väl alltid funnits, liksom rädslan för att Gud skall straffa oss med sjukdomar, olyckar och förluster. Att skapa rädsla är effektivt och används både inom politik och religion. Det är ett effektivt sätt att undvika protester, kritik och gör det lättare för ledare att driva igenom sin agenda.

Som jag skrev i mitt senaste blogginlägg har jag svårt att omfatta den tanken på en straffande Gud. Visserligen behöver människan fostras, men få föräldrar är beredda att utsätta sina barn för bestående skador. Därför tror jag inte heller Gud sysslar med sådant. Jag vill ändå tro att Han vill vårt bästa, även om det innebär att vi inte är skyddade från allt ont. Vi är trots allt människor och måste stå ut med en massa tråkigheter som livet kan innehålla. Tänker speciellt på dem som lever i länder där regimen berövar sina invånare människovärdet. Många ifrågasätter därför Guds existens eftersom våldet och förnedringen fortsätter. Kan inte Gud stoppa våldet?

Syndiga söndag
Det finns präster som varje söndag deklarerar budskapet om att vi är syndiga. Som människa är det ganska omöjligt att genomleva en dag utan att ha tänkt eller handlat fel mot någon. Visst försöker vi göra gott och kanske lyckas vi vissa dagar för att igen misslyckas följande dag. Att vi skall behöva få syndernas förlåtelse varje söndag är enligt mig en överdrift, men visst kan det kännas befriande att emellanåt få förlåtelse för de dumheter man gjort. Så kyrkans tanke är vacker, anser jag. Den är lika vacker som när du och jag förlåter varandra.

Syndakatalogen
I den frikyrkoförsamling jag tillhörde var syndakatalogen diger. Visserligen höll den på att förmildras, men det hörde till att man inte avvek från mönstret. Man försökte på något sätt undvika att medlemmarna skulle uppleva glädje utanför kyrkan. Att trivas utanför kyrkan upplevdes som ett hot mot den egna verksamheten. Detta måste ha varit svårt för mina föräldrar eftersom de hade levt ett helt vanligt liv i Amerika innan de flyttade tillbaka till Österbotten. Med tiden ändrades synen på synd och kanske inte allt var så allvarligt, men det fanns synd som var allvarlig. T.ex. att häda mot den heliga Anden var en synd som man inte kunde få förlåtelse för. Än idag vet jag inte vad det innebär och vad som klassas som hädelse. Kanske jag också hör till dem som gjort denna synd?

Tala i tungor
I pingströrelsen var (är) den heliga Anden ett viktigt begrepp. Guds ande skulle uppfylla en och som tecken på detta skulle man tala i tungor. Att tala i tungor innebar att man bad högt och plötsligt förstod ingen vad som sades. Man började använda bokstavskombinationer och ord som var obegripliga. Detta tillhörde vardagen i församlingen. När någon ”kom i anden” uppstod det en salig lovprisning i kyrkan och alla förstod att Gud var närvarande. Detta skulle man inte skratta eller göra sig lustig över, oavsett hur dråplig situationen än kunde bli. I ärlighetens namn lyckades jag inte alltid hålla mina skratt för mig själv, men i stort sett reagerade inte barn och unga på dessa händelser. Det var först när det förväntades vara självupplevt som det fick konsekvenser.

Ungdomsläger
Varje sommar ordnades det barn och ungdomsläger runtom i landet. Jag ville oftast inte åka eftersom jag redan som liten engagerade mig i pappas firma och jobbade som en riktig karl! Dessutom hade jag hemlängtan redan innan jag åkte. Trots det sändes jag iväg tillsammans med andra barn från församlingen på ett sommarläger. Vi kunde ha varit i 12-13 års ålder. I gruppen fanns både mer och mindre andliga typer. Denna gång hade vi även med oss en gosse som inte var Guds bästa barn, så att säga, men jag gillade honom och vi umgicks en hel del eftersom hans föräldrar tyckte att han borde få umgås med lite ”ordentligt folk”. Gossen  hade otroligt bra humor, var en fantastisk målvakt i fotboll, suverän i pingis och gick alltid i träskor. Träskorna var på oavsett om han stod i mål eller när vi tävlade om vem som vågade klättra högst upp i den 45 m höga TV masten.

Näsblod och andedop
Temat för sommarlägret var andedopet. Jag hade inte upplevt detta och jag förstod att det fanns förväntningar. Varje kväll ordnades det offentliga möten där lägerdeltagarna också medverkade. Så även denna kväll. Under mötets gång gick en av våra kamrater ut från tältet, men kom in igen efter en stund eftersom han blivit trakasserad av några tuffa pojkar utanför tältet. Gossen, min goda kompis (han med träskorna) noterade händelsen och gick även han ut från tältet en stund, för att sedan komma in igen. Efter en stund kom också bråkstaken in, med blodig näsa. Efter den händelsen var det ingen som ställde till problem och ingen som blödde från näsan.

Möteskvällen avslutades alltid med en inbjudan till ofrälsta och till dem som inte upplevt Andens dop. Pressen var stor och jag insåg att det var bäst att göra ett försök. Inne i bönerummet fanns det redan en del deltagare som upplevt andens dop. De bad högt och intensivt på främmande språk. Pastorerna och ledarna bad intensivt för var och en, men det gavs ingen tid eller plats för samtal. Det var mera en form av andedopsfabrik, där det förväntades att Anden skulle falla på pastorernas befallning.

Några pastorer och en tjej av den saligare sorten började även be för mig, där jag knäböjde vid tältbänken. De bad länge och det ville sig inte riktigt. Jag upplevde inget speciellt, men när pastorn sa – vi har hela natten på oss, insåg jag att jag borde försöka få fram några ord som lät främmande. I annat fall skulle jag missa kompisarna och kvällsteet.

Efter att ha formulerat några obegripliga ord slapp jag fri. Förebedjarna gladde sig över segern, och jag hann till kvällsmackan.

Där satt mina kompisar och vid ett annat bord satt killen som fått blodig näsa. Friden hade lagt sig. Mobbaren förstod den nya gränsdragningen, mobbningsoffret behövde inte längre frukta för nya angrepp och jag hade efter bästa förmåga försökt tala i tungor!

 

© David Strömbäck 2014
  • fi
  • sv
  • en