From the Blog

Davids funderingar – Bland homofober och heliga

Bland homofober och heliga 

Nu blåser det rejält i grannstaden Kristinestad.

Homofoberna har ropat ut sin smärta och kyrkan dräneras än en gång på medlemmar. Församlingen tappar personer som kunde göra skillnad och hjälpa till att ta död på den konservatism som tycks få råda.

Jag förstår att folk skriver ut sig ur kyrkan, men samtidigt visar man att man gett upp och inte vill kämpa för en bättre tillvaro.

Vem är kyrkan?
När man pratar om kyrkan tror jag många associerar till en byggnad med anställda som sköter kyrkans regelbundna verksamhet och ålagda förrättningar. Det är säkert även så många vill ha det, men någonstans har jag fått för mig att kyrkan borde vara du och jag.

Alltså en gemenskap kring något vi vill tro på. En gemenskap där vi hjälper varandra när vi inte orkar tro och när livet kanske inte blir det vi tänkt. Kanske även en gemenskap där vi faktiskt kunde glädjas över diverse framgångar och lyckliga stunder i livet. En gemenskap där vi alla kunde rymmas oavsett om vi gillar kvinnor eller män, svarta eller vita, unga eller gamla. En gemenskap där vi kunde bli accepterade för den vi är, oavsett vilka begåvningar eller handikapp vi har.

Vi är olika.
Att vi som människor är olika är fantastiskt! Något helt otroligt egentligen om vi beaktar att det inte finns en enda på jorden som är exakt likadan som du eller jag. Någon vill berätta för oss att vi alla är unika och har lika värde. Om denna någon är Gud så tror jag att han gråter bittert när han läser Sydin och VBL och konstaterar hur hans tjänare ser på människor som har en annan sexuell läggning eller annars inte ingår i normen.

Frukt på trädet
På frukten skall trädet kännas har jag för mig att jag hört i en andlig sång någon gång. Det har många gånger slagit mig när jag möter människor hur olika atmosfär vi omger oss med.

Vissa människor blir man bara så glad att se, och man vill gärna krama om dem. Man blir på gott humör när man möter dem. Med andra igen kan det vara raka motsatsen, de utstrålar ett förakt och negativism som gör att det blir svårt att veta hur man skall möta dem.

Personligen har jag samma erfarenhet av s.k. aktivt kristna människor. Du vet de som har fått stämpeln ”religiös” över sig p.g.a deras uppväxt, beteenden och församlingsaktivitet. Som i alla läger finns här även kramgoa glada härliga typer liksom raka motsatsen.
Frågan måste ställas – vad sprider jag för atmosfär?

Egen teori
När jag funderar lite närmare på detta så har jag en egen teori. Jag resonerar som så – ju snävare ramar man rör sig inom desto hårdare måste man försvara sin ställning, för att inte hela ens tro och tillvaro skall rasa samman. Detta gör att man blir rädd, aggressiv och misstänksam mot allt som är annorlunda. Här finns många exempel i allt från sekteristiska trosgrupperingar till konservativa bokstavstroende.

Om vi drar paralleller till våra kyrkor och samfund tror jag att ju mera vi vågar umgås och konfronteras med nya människor och skeenden desto mer förstår vi av livet. Förståelse gör oss mera bekväma och avslappnade. Vi kan närma oss människor på ett naturligt sätt och bli vänner trots olikheter.

Gör mittemot
Därför – skriv inte ut er ur kyrkan! Träng er in i kyrkan och påverka etablissemanget så att de även tvingas umgås med verkligheten, och kanske få öppnade ögon och ett mjukare sinne.

 

© David Strömbäck 2014
  • fi
  • sv
  • en