Slutet är nära – eller är det?
Jag har länge tänkt att jag måste skriva något åt er alla som läser mina funderingar. Det har dröjt ett bra tag sedan senaste inlägg. Men vad kan väcka intresse? Ett vanligt normalt familjeliv som de allra flesta av oss lever? Mest vanliga dagar med arbete och bekymmer och sedan någon soldag emellanåt som gör att vi orkar vidare? Jag tror att väldigt många kan dela motsvarande upplevelser, knappast något att skriva om. Eller är det kanske just det vanliga vi kan dela?
Hela våren har vi varit mer och mindre bortblandade av killarna i KAJ. De fick oss alla att må lite bättre och unna oss ett avbrott i bastun mitt i en värld som blivit allt konstigare och mer skrämmande. Pressen och massmedia blev som tokiga och KAJ:s bravader väckte kanske mera intresse än Trump och Putins förehavanden. Att Tom Cruise landade i Kronoby och åkte till Nautor för att köpa båt fick mig att känna rejäl avund och ”wannabe” Tom Cruise för en dag! Jag älskar segelbåtar, men min lott blev inte att kunna köpa en från Nautor. Men det skulle nog vara häftigt att komma flygande i eget jetplan och helikopter för att köpa en segelbåt. Säkert helt Ok att vara lite sotis
På senaste tiden har det i mitt flöde på sociala medier mest handlat om våra vänner KAJ, men även vänner av Israel och Palestina. Mellanösternkriget engagerar oss på ett eller annat sätt, men tonen i diskussionerna blir allt hätskare. Fundamentalistiska kristna tror sig veta att Harmageddon står vid dörren och att Jesus snart kommer tillbaka hit och räddar dem från det stora blodbadet. Jag som är uppvuxen i pingstkyrkan har genomlevt en stor del av min ungdomstid under denna Harmageddonångest. Absolut inget att längta efter, kan jag säga av egen erfarenhet!
Utan att döma någons åsikt har jag försökt förstå vad som kan göra vissa människor så säkra på att de har koll på läget och att de förstår vad som händer. Efter att ha läst en del om ämnet förstår jag hur otroligt komplicerat mellanösternfrågan är. Samtidigt när man följer egna vänners aggressiva hållning till andras åsikter förstår man ännu bättre att freden är långt borta.
Något som gjorde mig ännu mer uppgiven var den dokumentär som finns på Arenan ” Praying for Armageddon”. Den välgjorda dokumentären där bland annat Francis Schaeffer delger sina åsikter belyser på ett skrämmande sätt hur religion och politik är sammanflätat i USA. Så vill man förstå mera om amerikansk politik rekommenderar jag filmen. Klart lättare att förstå fenomenet Trump, men samtidigt ännu mer skrämmande på något sätt. Att sedan många av mina kristna vänner delar samma åsikt gör mig ännu mer ledsen. Men som sagt jag är ingen expert på området. Jag kan ju ha fel. Beställde i alla fall via min kusin som kommer till Finland i sommar en röd MAGA keps från USA. Den kan jag ha om Harmageddon bryter ut. Amerikanerna tror att Trump är sänd av Gud och då borde det kanske hjälpa att bära kepsen resonerar jag (sarkastisk humor, för er som saknar läggningen).
Annars fick jag en inbjudan från vårt grannland i väst att gästa Svenska kyrkans Sinnesromässa i höst. Av någon anledning hade de hittat min musik och mina funderingar och bjöd in mig. Tidigare gäster (håll i er) har varit Louise Hoffsten, Marie Bergman, Ingmar Johansson, Irma Schultz och många andra celebriteter.
Som artig österbottning tackade jag för erbjudandet och frågade om de faktiskt hade kontaktat rätt person, med tanke på deras tidigare gäster? Jo, de hade hittat alldeles rätt. Jantelagen tog i alla fall över och denna gång tackade jag nej. Kände att det är bättre att kämpa på här hemma en tid ännu. Skulle jag ha fått ta med mig lite kompismusiker skulle jag säkert ha åkt, men gaget tillät inte det, denna gång. Trots allt gav det inspiration att jobba vidare och inbjudan står kvar, så vi får se om och när det blir av.
Så nu skriver jag lite nytt material som passar bra för kyrkan. Vi får se hur det utfaller och om det når era öron med tiden.
Ha en bra sommar och använd keps!