Påsk och ständig underhållning
Som vi alla gör någongång i livet så drabbades även jag av sorg. Helt plötsligt gav min 93 åriga pappas hjärta upp. Visserligen insåg vi att tiden tickade på, men ändå blev det så plötsligt och så definitivt. Pappa dog veckan innan påsk så vi hann ta itu med en del praktiska åtaganden innan påskfirandet skulle ta sin början.
Nu skall jag inte skriva om min sorg efter pappa, men påsken kom genom denna händelse i vår familj att ge en ny och stark insikt av vårt behov att få vara ledsna. Just denna påsk blev det av naturliga orsaker helt accepterat att vara ledsen och sörja.
När jag var ung var det i princip inte tillåtet att leva rövare på långfredag. Denna helgdag skulle man dra ner på tempot och inte störa varken grannar eller samhället i övrigt. Ärligt talat gillade jag aldrig långfredag. Den var en tråkig dag minns jag. Som tur var så hade man påsklördag i sikte. Riset till påskbrasan var på plats och alla bomber och granater var inköpta. När sedan lördagen kom var glädjen desto större!
Jag hade stor behållning av prof. Joel Halldorfs ledarkrönika som dök upp i mitt FB flöde ”Det blir aldrig långfredag i Masked-Singer samhället”. Här lyfter han fram hur vi blir överösta med medioker underhållning för att undanhållas en stunds allvar. Allt skall vara kul! Tyvärr är livet inte alltid så, trots att jag även gillar Masked-Singer som program.
Vi kan drabbas av tråkiga stunder när vi minst anar! Frågan är om vi har erfarenhet och kapacitet att våga ha det trist för att sedan se fram emot lyckligare stunder.
Skärtorsdagens mässa i kyrkan blev en stark upplevelse för mig. När altaret kläddes i svart och ljusen släcktes kändes det mera konkret denna påsk, jag kunde dra paralleller mellan påskens budskap och pappas bortgång.
Tröskeln att ta sig till kyrkan är säkert lägre för mig eftersom min fru är präst, så det blev att vistas där även på långfredag. En dag som blev lugn och kontemplatorisk. Påskdagen fick sedan en ljusare betydelse med tanken på uppståndelsen.
När man sörjer någon är man känsligare och man vistas i ett tunnare skikt. En tillvaro som ger en perspektiv på livet och ger en tid att fundera över de stora frågorna. Här är det fint att få mötas av vänliga omtänksamma människor som vågar möta ens tårar.
Läs gärna Joel Halldorfs ledarkrönika. Jag håller fullständigt med honom och jag är själv tacksam över att jag var tvungen att ha tråkigt på långfredag som ung eftersom jag vet att efter den dagen blir livet ljusare igen.