From the Blog

Finns det rum för vanliga syndare i Närpes församling?

Finns det rum för vanliga syndare i Närpes församling?

Vi står än en gång inför möjligheten att påverka och förändra hur Närpesbor förhåller sig till kyrkan. Det är församlingsval!

Tystnad råder – inga valsedlar! Inga annonser! Skulle det inte vara för U-M Wideroos engagemang för kvinnliga präster och medias intresse för detta, skulle vi vanliga närpesbor knappast märka att man än en gång försöker välja in samma människor i kyrkans styrande organ. Samma människor som i årtionden suttit på sina stolar och sjungit sina psalmer innan man inleder mötet. Samma grupp människor som engagerar sig i gudstjänsten och som åjar och våjar sig över varför det inte kommer några nya människor till gudstjänsterna.

Det är dags att byta ut och förnya! Sitter man över 20 år på en post och inte själv förstår att man borde avgå och ge över till andra, då måste vi berätta detta för dem. I diktaturstater brukar man inte byta ut ledaren förrän någon dödar dem eller de annars självdör, men vi lever i en demokrati och där förväntar vi oss annat! Inom företagsvärlden räknar man med fem år – då skall ledningen bytas ut!

Väckelserörelsernas dilemma:
Jag är själv uppvuxen i en väckelserörelse (pingströrelsen) på 60 -70 talet. En tid då det mesta var svart-vitt. Redan från unga år var jag främmande inför att dela in människor i vi och de. Jag ville umgås med alla på lika villkor. Tyvärr tilläts inte detta av de olika grupperingarna. Det var på den tiden när det fanns klara riktlinjer för vad som var synd och vad man absolut inte fick göra. Med vem man kunde umgås och vid vilka tidpunkter. Ett enkelt sätt att leva på något vis, men även ett sätt att stympa livet. Man förstod inte bättre och eftersom man omgavs av idel likasinnade blev ”vi andan” mycket stark. Vi visste ju att vi hade sanningen!

Väckelsegrupperingarna var många. I varje by fanns egna grupper. Baptister, missionsförbundare, evangeliska unga, kyrkans ungdom osv. Lutherska kyrkans grupperingar levde sina liv och de frikyrkliga levde sina. Varje församling hade sin egen övertygelse och käpphäst  – dop, tungotal, missionsbefallning, asketism, nattvard osv. Kampen om själarna genom värvning var viktig för deras existens.

Lutherska kyrkan och de frikyrkliga var knappast vänner direkt, men ändå fanns det något där som förenade oss. Vi alla hade ju funnit ”sanningen” i kontrast till den vanliga medborgaren som inte var aktiv kyrkobesökare. Detta gjorde oss suveräna förstås. Absolut inget som jag längre uppfattar som positivt!

Vi unga som växte upp inom dessa slutna grupperingar klassades som ”religiösa”. Fotfolket hade en klar uppfattning om vad som förväntades av oss och vi tvingades leva enligt allas förväntningar. Det fanns i princip två grupper ungdomar. De religiösa och de som for till Fagerö för att dansa.

För ca 30 år sedan lämnade jag frikyrkan och sedan dess försökt leva som en vanlig  närpesbo. Det har varit intressant! Folk hade ju en klar uppfattning att man var ”religiös” och om de råkade träffa en på Alko kunde någon fråga ”kva fan jier tu schenn”.

Med åren har det förstås börjat gå bättre. Det svart-vita har kanske börjat få mera gråa nyanser, men det finns ännu mycket kvar av fördomar och förväntningar. Jag har troligen fortfarande stämpeln ”religiös” på mig oavsett om jag vill ha den eller inte.

Att avstå från en gemenskap som förenings-, eller församlingstillhörighet ger skapar ett tomrum. Det finns trots allt mycket gott och unikt man fått med sig i bagaget från uppväxttiden. Ett uppbrott innebär att man distanseras från varandra och de kvarvarande i rörelsen uppfattar kanske en som svikare medan man själv tycker synd om de kvarvarande som inte förstår hur det kan vara utanför kretsen.

När våra egna barn nådde konfirmationsålder beslöt jag och min hustru att vi även konfirmerar oss och går med i den lutherska kyrkan. Detta för att skapa tradition och för att vi ville ge barnen en kyrklig tillhörighet. Ärligt talat upplevde jag Närpes församling som mycket tråkig och långt efter sin tid gällande det mesta. Man skulle gärna ha hjälpt till att ändra och påverka, men det kändes förgäves. Personligen satt jag en period i församlingsrådet, men tiden halverades p.g.a. sammanslagningar. Jag lovade mig även – aldrig mera!

Jag har haft förmånen att träffa många närpesbor som inte heller är aktiva i kyrkan, men som ändå värnar om kyrkliga riter som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Många är genuint intresserade av livet och de stora livsfrågorna, men de vägrar gå till kyrkan för att bli nedslagna av budskapet om hur syndiga och eländiga människor vi är. De vill inte heller träffa elitkristna som cementerats i någon form av konservatismens medeltid.

Under åren har jag även träffat många som inte varit till nattvard sedan deras egen konfirmation. De kan ju klassas som ”religiösa” om de gör det och det vill man inte. Som kuriosa är även hur viktigt många närpesbor anser konfirmationen vara. Lika viktigt för ungdomen som för föräldrarna. Konfirmationen innebär att man är vuxen och då får man far till Fagerö och dans! (och sup)

På senare år har jag tillsammans med min fru som numera är präst haft förmånen att besöka olika kyrkor och deltagit i gudstjänster. Det har varit intressant att se hur människor är allt mera gränsöverskridande och toleranta mot varandra. Män och kvinnor leder gudstjänsten. Manliga och kvinnliga präster sköter liturgi och predikande. Musiker och sångare deltar. Barnen sjunger och går i procession. Vanliga ”syndare” hälsar dig välkommen till kyrkan och gemenskapen i både nattvard och kyrkkaffe är både inbjudande och varm. Här är vi – helt vanliga människor med våra fel och brister, sorger och glädje, ilska och kärlek. Ingen frågar vad du jobbar med. Alla är där därför att andlighet är en realitet och ett djupt nedärvt behov för alla av oss. Själv sitter man i kyrkbänken och funderar – tänk om vi kunde ha en dylik stämning i Närpes.

Frågan är alltså – kan vi ha det så i Närpes? Är Närpes redo för mångfald? Kan vi börja sudda ut gränserna och grupperingarna för att bygga en gemensam kyrka?

En kyrka där personer som tvivlar, sörjer, tror, hjälper, umgås och skapar gemenskap kunde rymmas,  i respekt för varandra. En kyrka där var och en kan delta och bidra med just den person man är. Inget vi och de – endast ett vi.

På söndag 18.11 kan du påverka – ge din röst (om du vill)! Det finns många kandidater som kan och vill bidra till förändring!

 

 

 

 

© David Strömbäck 2014
  • fi
  • sv
  • en