Varför ställer man upp i församlingsvalet???
Det är dags igen. Dags att välja människor som under de kommande fyra åren ska ta ansvar för den lutherska kyrkans verksamhet.
Kandidatlistorna cirkulerar och tidningarna publicerar namn på personer som är beredda att ge av sin tid för att… ja, för att göra vad?
Det är faktiskt en fråga jag tycker att vi borde våga ställa.
Eftersom jag är gift med en präst vistas jag relativt ofta i kyrkan – vid gudstjänster, förrättningar och olika andra församlingssammanhang. När jag läser namnen på dem som ställer upp i församlingsvalet slås jag ibland av hur många jag aldrig har sett i kyrkliga sammanhang.
Då blir jag nyfiken.
Varför ställer man upp?
Vad vill man bidra med?
Och kanske framför allt: varför vill man vara med och bestämma över en verksamhet som man själv knappt deltar i?
Visst, jag inser det uppenbara. Jag är gift med en präst. Det betyder att jag antagligen vistas betydligt mer i kyrkan än genomsnittet. Det kan också hända att våra vägar helt enkelt aldrig har korsats. Och naturligtvis kan man vara engagerad i kyrkan på många andra sätt än genom att sitta i en kyrkbänk på söndagen.
Men frågan kvarstår.
I min hemförsamling Närpes finns två kandidatlistor. Båda innehåller personer som jag personligen aldrig har mött i kyrkliga sammanhang. Den ena listan vill se en mer konservativ kyrka, den andra en mer liberal.
Och där börjar det bli intressant.
För problemet är knappast att vi tycker olika om hur kyrkan ska vara. Det är egentligen ganska naturligt. Vi har olika bakgrund, olika erfarenheter och olika sätt att förstå tro, kyrka och församlingsliv.
Problemet uppstår när vi slutar umgås med varandra.
För om vi inte ens kan vistas under samma tak, hur ska vi då någonsin kunna mötas?
Då blir det vi och de andra.
Och det har vi inte råd med.
Vi behöver varandra – även när vi har olika teologiska uppfattningar.
När ”de andra” blir problemet
Att börja betrakta sina medmänniskor som ”de andra” är farligt. Historien är full av exempel på vad som kan hända när människor börjar dela upp världen i vi och dom. När den egna gruppen anses ha sanningen och de andra förvandlas till ett problem som ska hanteras, tystas eller helst försvinna.
Vi lever tack och lov i ett betydligt mer civiliserat samhälle.
Men mekanismerna finns kvar.
Det räcker ibland med ett kyrkomöte, ett församlingsmöte eller en diskussion om teologi för att märka hur snabbt människor kan börja betrakta varandra som motståndare i stället för medmänniskor.
Min egen uppväxt i en friförsamling är ett exempel på hur starkt uppdelningen mellan de frälsta och världens barn kan bli. Tiden har gått och mycket har förändrats, men jag möter fortfarande människor inom olika väckelserörelser där det finns ett tydligt vi och ett de.
Och det märkliga är att det fungerar åt båda hållen.
Man ser ner på varandra.
Sedan undrar vi varför vi inte kan mötas.
Jag tänker inte dansa i anden
Själv bär jag med mig erfarenheter från min uppväxt som gör att jag har vissa spärrar. Jag vägrar sjunga lovsång med händerna lyfta i luften. Jag vägrar dansa i anden. Och jag tänker definitivt inte lägga mig på kyrkgolvet och skratta hysteriskt.
I kyrkliga sammanhang, alltså.
Däremot kan jag skratta hejdlöst när en god vän berättar en riktigt bra historia.
Min Herre – känner väl till mina erfarenheter och jag tror och hoppas bli förstådd varför jag fungerar som jag gör.
Och det är kanske just det som är poängen.
Vi behöver inte göra allting på samma sätt.
Kyrkan som en plats där jag får vara jag
För mig har den lutherska kyrkan blivit en plats dit jag själv väljer att gå.
Ibland går jag dit för att stötta min fru. Ibland för att delta. Och ibland helt enkelt för att få en stund av stillhet och kontemplation.
Jag får vara ganska anonym. Jag får delta på mina villkor.
Och ändå har det vuxit fram vänskaper med en hel del församlingsbor: charmiga vithåriga tanter, lite rörelselångsamma gamlingar, trogna gudstjänstbesökare, konfirmander, sörjande anhöriga, vaktmästare, musiker, församlingsanställda och alla möjliga andra människor som råkar befinna sig i samma kyrka som jag.
Det är faktiskt det som påverkar mig mest.
Vi samlas.
Vi delar vår tro, våra tvivel, vår sorg och vår glädje. Ibland gör vi det anonymt och tyst. Ibland i ett samtal före gudstjänsten eller över en kaffekopp efteråt.
Och sedan finns nattvarden.
Där blir det på något sätt ännu tydligare.
Ingen frågar vad du röstar på. Ingen frågar hur mycket du tror. Ingen frågar hur mycket du tvivlar. Ingen behöver veta om du är konservativ, liberal, väckelsekristen, gammalkyrklig eller något helt annat.
Man kommer fram.
Man tar emot.
Och för en stund är vi faktiskt bara människor tillsammans.
Alla våra etiketter blir mindre viktiga.
Så varför ställer du upp?
Därför återkommer jag till min ursprungliga fråga:
Varför ställer man upp i församlingsvalet?
Är det för att tjäna församlingen?
För att man vill bidra?
För att man har idéer om hur kyrkan kan utvecklas?
För att man vill försvara en viss teologisk riktning?
Eller är det för att man vill se till att de andra inte får bestämma?
Det sista borde vi kanske vara särskilt försiktiga med.
För kyrkan behöver människor som vågar ta ansvar. Men den behöver knappast fler människor som går in i församlingspolitiken för att vinna över människor som tycker annorlunda.
Så till alla er som nu ställer upp och är beredda att ge fyra år av ert liv till församlingsarbetet:
Tänk efter varför ni gör det.
Och när ni väl är valda – försök då komma ihåg att den som sitter på andra sidan bordet inte nödvändigtvis är er fiende.
Kanske är det just den människan ni behöver lära känna.
PS. Jag har själv suttit en period i församlingsrådet. Till slut insåg jag att tiden ännu inte var mogen för att släppa taget om begreppet vi och de. Då valde jag att kliva av.
Det var många år sedan.
Förhoppningsvis har vi kommit längre nu.
Jag hoppas det.
