Hördu pojken!
Hör du pojken, vad skall du sjunga för oss?
Frågan ställdes inte till något av våra barnbarn utan till mig!
Det är sällan så trevligt som när man får underhålla våra äldre vänner som tillbringar sina dagar på olika boenden. Häromveckan hade jag förmånen att få göra ett par spelningar inom ramen för äldre veckan. Det var trevligt att prata med lyssnarna och höra deras kommentarer mellan låtarna. Sedan är det förstås väldigt positivt att bli kallad pojke i min ålder!
Det är med en speciell vördnad man uppträder för äldre människor. Det kanske inte blir några fler möten. Förhoppningsvis inte på grund av musiken, men på livet i stort. Samtidigt blir man själv påmind om livets realitet, tiden går snabbt! Det uppstår en speciell känsla och atmosfär när man sjunger i dessa sammanhang. Ens egen själ blottas oundvikligt och samtidigt möter man andra öppna själar. Att få sjunga egna låtar är absolut en glädje och förmån.
Jag brukar fundera på hur det blir när vi som nu är lite yngre själv drabbas och behöver en boendeplats. Vilken musik kommer vi att få ta del av? Är det ”sjunger hellre än bra” som kommer och uppträder bara för att själv få uppträda eller har de något de vill dela med sig? Blir det ”Highway to Hell” med fullt metalsound eller blir det någon stackars diakon som tvingas sjunga gamla psalmer eftersom församlingen bestämt så? Den som lever får se!
Jag upplever det ändå som en styrka att få jobba med eget material. Lyssnarna brukar ofta säga att de måste lyssna noga så de inte missar några ord – och då tycker jag det känns som man lyckats relativt bra. Gäller bara att ha en bra ljudanläggning, hörselslingorna kopplade och öronvaxet bortspolat hos lyssnarna.
