Musik – av vem och för vem?
När man skapar musik funderar åtminstone jag ofta på varför jag gör det – och för vem. Är det för att uppfylla mitt eget behov, eller finns det någon annan som kan ha glädje av mitt skapande?
Frågan är högst befogad, åtminstone för min egen del. Särskilt nu när AI på allvar börjar användas i musikproduktionen. Följer man debatten om AI och dess betydelse för musikskapande tror jag att de flesta är överens om att det är ett utmärkt hjälpmedel för att hitta inspiration och idéer. Men behövs våra egna låtskapelser mer?
Jag testade nyligen att låta AI skapa en låt utifrån kommandon som kändes intressanta för dagen, och jag blev helt imponerad av resultatet – faktiskt långt bättre än mitt eget skapande. Musiken var groovig, harmonierna snygga, solistens röst betydligt bättre än vad jag själv kan prestera. Texten på engelska var dessutom klart bättre än vad många av oss skulle kunna skriva. Kanske inte de mest poetiska eller djuplodande tankarna, men ändå fullt godkända.
Den här låten skulle utan problem kunna ta sig in på radioplaylistor, platsa i musiktävlingar och fungera som live-låt. Men … jag tycker inte att den låter David. Den känns inte som min låt. Den förmedlar tyvärr inte mina tankar och funderingar. Materialet som ligger till grund baseras dessutom på andras musik – den musik som använts för att ”skola” AI till att bli så skicklig som den är.
Men vad är då skillnaden?
Ärligt talat är det länge sedan jag berördes av någon låt som popindustrin har fött fram. Kanske beror det på att många låtsnickrare tillsammans mejslar fram en låt, och att den på vägen tappar sin själ – om den nu mot förmodan hade någon från början. Eller så handlar det om att fullständigt tröttna på engelska fraser som upprepas i det oändliga, just för att det saknas djupare tankar bakom texten. Lägg därtill att man skriver på ett språk som inte ens är ens känslospråk.
Oavsett hur låtskrivandet går till föds det ändå många fina låtar som förtjänar att nå en publik. Men här uppstår nästa utmaning: vilken publik?
Den trogna kulturpublikens medelålder blir allt högre. Hårfärgen är oftast vit – om det finns hår – och rollatorerna trängs i foajén. Trots ljudteknikernas idoga arbete hör man ibland inte texten, och trummorna överröstar det mesta. Det är ingen lätt uppgift för någon av de inblandade. Dessutom glesnar leden i rask takt, och vi kommer alla att sakna denna publik.
Vill man nå en yngre publik får man kanske betala själv – eller åtminstone nöja sig med ett mycket blygsamt timarvode – för att stå i ett hörn och sjunga för sig själv medan sorlet kring bardisken överstiger det tillåtna. Jag beundrar verkligen de trubadurer som orkar med detta. Kanske finns det inga alternativ, men jag lyfter ändå på hatten för dem.
Under hösten har jag haft förmånen att göra några spelningar inom ramen för ”Kultur inom vården”, vilket jag personligen får mycket ut av. Men ser man krasst på situationen kör man dit äldre människor i rullstolar och sängar, och de kan inte protestera. Jag hoppas innerligt att de uppskattar det som bjuds – annars är det ren musikterror.
Om vi alla ska få en framtid med musik, både som publik och som skapare, behöver vi tillsammans bidra på något sätt. Livemusiken är, enligt mig, den form som förhoppningsvis kommer att få en nytändning. Det är i det levande mötet som det avslöjas om musiken är äkta, och om den kan beröra och engagera lyssnaren.
Min förhoppning är att vi ska få välkomna en ny publik, sida vid sida med den redan etablerade. Där, i mötet mellan generationer, kan nya möjligheter och ny inspiration födas – för ett äkta låtskrivande, med eller utan hjälp av AI.
Ps. Bilden togs idag – en helt fantastisk vinterdag. Inga filter – ingen AI!
