Paus – check!
Så har årets efterlängtade tid fått sitt slut. Av förekommen anledning tog jag semester redan i juni, vilket är ovanligt, men med facit i hand kan jag konstatera att vi hade tur med vädret!
Som sig bör fanns det en hel del att pynja med. Sommarstugans stockar och terassvirke törstade efter olja, så jag inledde ledigheten i arbetets tecken. Turligt nog hann jag få allt klart innan den tropiska värmen invaderade vårt sommarparadis.
Det brukar i regel ta ett par veckor för mig att komma ner i varv så mycket att hängmattan börjar locka. I år var det speciellt avkopplande att ligga där. Värmen bidrog förstås, men även en bok som jag snubblade över i den lokala bokhandeln.
Jag har sett denna man tidigare i någon intervju på TV, men nu skulle jag i lugn och ro få ta del av hans livsberättelse. Han har levt en stor del av sitt liv som buddihistmunk och hans namn är Björn Natthiko Lindblad.
Varma sommarvindar, ljudet och doften från havet, en gungande hängmatta och en livsberättelse som på de flesta sätt var helt annorlunda än min egen, fångade mitt intresse. Bokens titel är ”Jag kan ha fel”.
Under mina uppväxtår inom frikyrkan hade vi alla rätt! Vi hade ju funnit sanningen! Det var de andra som hade fel. Personligen hade jag svårt med detta, jag kunde ju trots allt ha fel! Att acceptera att man kan ha fel i ett sammanhang där alla (eller de flesta i alla fall) anser sig ha rätt, gör att man inte riktigt kan känna sig bekväm. Kanske var det den insikten som sedan fick styra mitt liv?
Efter att ha läst Björn Lindeblads bok förstår jag lite bättre betydelsen av att våga släppa taget och inse att man inte kan styra sitt liv till lycka. Vänskap och förmåga till tacksamhet och tillit inför livet verkar vara det som har betydelse i livet. (Författaren har drabbats av den dödliga sjukdomen ALS och lever varje dag som den sista).
Under de 17 år han levde som buddhistmunk lärde han sig en hel del om sig själv. Hans liv i avskildhet gjorde ändå att han missade samhällsutvecklingen under denna tid, något han blev tvungen att ta igen senare. Han insåg även att det inte behövs 17 år av asketism för att hitta det man söker. Det man söker kan finnas närmare än man tror, men vi kanske alla behöver en egen träskvandring för att förstå vad det är man söker.
Boken gav mig en klart större insikt hur likadant vi människor tänker och funderar oavsett om vi är buddhister, kristna eller något annat. Kanske det ändå är så att vi alla står varandra mycket närmare än vi vågar tro och att vårt gemensamma sökande sist och slutligen är samma Gud?
