From the Blog

Davids funderingar – En (utom)jording bland hallelujarop och hårdsmält lovsång

Att växa upp i pingströrelsen på 70-80 talet.

Förra veckan satt jag en stor del av min tid i min bil och körde tvärs över landet i snöoväder.  Radio Vega fick göra mig sällskap. Flödesmusiken och diverse diskussionsprogram fyllde mina dagar och trots att jag satt ensam i bilen märkte jag efteråt att hela veckan förlöpt utan att jag egentligen reflekterat nämnvärt över mina andliga funderingar. Det gavs helt enkelt inte rum för några djupare egna reflektioner.

Trots att jag skall blogga om mina funderingar ville det sig inte, helt enkelt.

Ett grundbehov – medfött eller inlärt?
Jag har ofta funderat över varför detta med andlighet är så viktigt för mig. Min uppväxt är ganska speciell och den kan jag kanske bäst dela med dem som upplevt samma saker. Ändå vill jag försöka måla upp en bild över hur det var. Dels för att räta ut mina egna tankar och dels för att förstå varför jag fortsätter söka svar på mina frågor och funderingar. Psykologiskt finns det säkert många intressanta element att ta fasta på. Uppväxten har gett mig många fina minnen och erfarenheter, men också en känsla av utanförskap.

Filadelfia
När jag ser tillbaka på min uppväxt inom Filadelfia församlingen i Närpes, minns jag en varm och omtänksam värme som alla medlemmar visade varandra, så länge man följde gällande trender och beteendemönster. Här behövdes inte någon direkt personlig utveckling andligt sett, hade Gud mött en så var allt i sin ordning. Tron på Gud var väldigt stark hos de flesta och allt var frid och fröjd så länge man hölls inom kyrkväggarna. Det mesta som skedde utanför dessa kyrkväggar betraktades med skepsis.

För egen del kunde jag inte omfatta detta. Jag ville umgås med kompisar och syssla med idrott och musik. Nåja, musik fick man hålla på med i kyrkan. Pastorerna och medlemmarna uppskattade att det musicerades. Man fick spela och uppträda med all möjlig musik – den skulle ju vara andlig förstås, och utan destruktiva texter i rock, så var ju musiken andlig 🙂

Harmagedon
Som barn finns inga andra referenser än just de man växer upp med. Predikningar och undervisning innehöll en hel del skräckpropaganda som Jesu återkomst och Harmagedon, dvs den sista tiden när allt skall bli fruktansvärt. Speciellt för troende människor skulle de sista tiderna bli bedrövliga, tills Jesus skulle komma tillbaka till jorden och rädda sin troende skara. De troende skulle bli uppryckta Herren till mötes, något som kunde ske när som helst. Då gällde det att inte sitta på någon syndig plats som t.ex. på biograf.  Det skulle ju inte vara kul att komma ut från filmen och konstatera – ”Oh shit” nu har alla kompisar och mamma och pappa uppryckts och här står jag! Jag hade redan då en hel del tvivel om jag faktiskt hörde till den utvalda skaran. Detta gjorde att jag någon gång vaknade mitt i natten och kände mig tvungen att kontrollera om mina föräldrar uppryckts! Märkte i alla fall att min yngre bror låg kvar och sov. Detta var ett bra tecken eftersom han ändå var en välsignad pianist i församlingens strängband sin ringa ålder till trots. Trots allt behövde jag kolla att mamma och pappa låg kvar i sängen.

Frälsning
Det var bara frälsning genom handuppräckning och förbön på knä som kunde rädda en från det brinnande helvetet. Så även för parveln David 12 år, som mötte sin frälsare som sig bör. Jag hade, tro det eller ej syndanöd och grät innerligt. (Vid närmare eftertanke är jag fundersam över hur mycket en 12 åring hunnit synda). Det kändes befriande efteråt. En fin känsla när jag tänker tillbaka. Frälsningsupplevelsen blev snabbt offentlig i församlingen och efter det var man accepterad som fullvärdig medlem i församlingen och gemenskapen. Jag hade nu en egen upplevelse och kunde känna mig lite tryggare inför den kommande besvärliga yttersta tiden.

Som socialt lagd och redan som ung relativt glapp i käften, föll det sig naturligt att ta ansvar och engagera mig i ungdomsverksamheten. Uppbackningen var varm och hjärtlig och det kändes meningsfullt. Jag hade ett brinnande intresse för församlingsarbete och engagerade mig gärna i musik, barn- och ungdomsverksamhet.

Växande tvivel
Under den senare delen av tonåren och det begynnande vuxenlivet växte mina tvivel. Kanske inte på Gud, men på systemet jag tillhörde. I församlingen fanns en del karismatiska vindar som skapade vissa former av massuggestion. Det passade inte för mig. De karismatiska rörelsernas avigsida är att de leder till ett utanförskap för de som inte känner sig delaktiga.

Behovet att frigöra mig från det tvång jag upplevde blev allt starkare.
Jag ville bli fri, men märkte att jag inte riktigt vågade bryta upp och slänga mig in i den ungdomskultur som då rådde. Det blev en tid då jag kritiskt såg på vad som hände i församlingen och samtidigt önskade mig ett mera ”normalt” liv. Som tur var tiden inne att flytta hemifrån p.g.a. studier och detta blev en bra möjlighet att pröva på ett friare liv.

Med uppsträckta händer
Under min studietid ändrades församlingen mycket och den gick in i en s.k. lovsångsperiod med starka influenser från Livets Ord i Sverige. Plötsligt skulle alla stå med upplyfta händer och sjunga samma strof tills man uppgick i någon form av extas. Här kom väggen emot för mig. Jag klarade inte av detta. För mig kändes det motbjudande, dels musikaliskt men även teologiskt. Församlingen höll sig kraftigt kvar i denna form av liturgi medan allt annat som hade med musik att göra föll i glömska. Vi som hållit på med musik blev sysslolösa och vi hade i princip ingen plats mera. Kanske bra så! Motivet för våra engagemang kanske var helt egoistiska musikaliskt sett – vi ville ju hålla på med musik. Egoism, vilja och passion för musik ansågs inte andligt och det blev att andra som ”upplevde Guds kallelse” tog ansvaret för musiken.

Utanförskap
Det här var början i ett utanförskap som gjorde att besöken i kyrkan blev allt mer sporadiska, för att till slut helt upphöra. Här inträdde en ökenperiod i mitt andliga liv. Tillsammans med min familj och vänner som jag fortfarande hade valde jag att leva utan församlingstillhörighet. Denna period blev en jobbig tid, där jag helt gick upp i mitt jobb, styrelseuppdrag och olika fritidsintressen. Stressen och de många engagemangen höll på att förstöra mycket för mig och min familj.

Jag förstod inte då att det var andlighet som jag saknade. Livet tuffade på och familjen begåvades med tre fina barn. Lyckan borde ha varit fullständig, men det fanns en tomhet som jag inte förstod.

Goda vänner
En kväll fick vi besök av ett par goda vänner som hade med sig en bok som välkomstgåva. Det var en bok skriven av den svenska religionspsykologen Owe Wikström. Boken beskrev det jag kände och upplevde. Så småningom började jag förstå lite mera varför jag kände mig så tom trots jobb, bra ekonomi, en fin fru och tre härliga barn. Kunde det vara en andlig tomhet?

Som tur var hade jag tidigare köpt ett piano åt min son, som skulle börja ta pianolektioner. Här kunde jag sätta mig ner efter min 15 åriga ökenvandring och börja gnola på mina funderingar. Det var då mitt musikskapande fick sin början.

© David Strömbäck 2014
  • fi
  • sv
  • en