From the Blog

Davids funderingar – Borde man svära?

Allt går inte som på Strömsö.

Det kanske vi alla kan enas om. Lördag morgon när jag skulle ut med vår hund, fick han syn på en hare och ryckte till, så att jag tappade fotfästet på den blixthala stentrappan. Efter en ”footloose piruett” landade jag med ryggen rakt på ett trappsteg. Tyvärr stod ingen och dokumenterade händelsen med sin mobil, varför jag inte kan glädja er med mina akrobatiska manövrar.

Svära eller inte svära?
Efter fallet kravlade jag mig ner på marken och låg där en stund och funderade om det nu skulle vara på plats med en kryddad svordom? Smärtan var klart tillräcklig för ett kraftuttryck. Men eftersom min ömma moder strängt förbjudit mig att använda svordomar, blev det inget av mitt svärande. Min fru som hör till de prästvigda brukar uppmana mig att svära, dels för att lätta på trycket och dels för att hon misstänker att jag annars kommer att sitta och svära på åldringshemmet när demensen tilltar. I ärlighetens namn måste jag medge att jag brukar bjuda på en del ramsor bara för att underhålla min fru. 🙂

I min kamratkrets inom församlingen under uppväxten fanns det inga andra som svor. Givetvis hade jag en del kompisar i skolan som rabblade svordomar och könsord, men för mig ville det sig inte riktigt. Svordomar hörde helt enkelt inte till i de heliga kretsar jag vistades i.

Nu har det förlöpt några dagar sedan akrobatiken och jag upplever en känsla av att ha åldrats med minst 30 år. Fortsättningsvis har jag inte svurit, men smärtan skulle säkert må bra av några kryddade meningar. Jag funderar och överväger!

Varför lät Gud mig falla?
Förra veckan träffade jag en trevlig försäljare som styrde in samtalet på Gud. Han ställde snabbt frågan; finns Gud, och var i så fall och varför straffar Gud oss med olika tråkigheter. Han brukar läsa min blogg så han utgick väl från att jag visste en del.

Personligen har jag förstås funderat på Guds existens, men däremot inte så ofta på straffet med tråkigheter. Den här helgen antar jag att Gud visste om att jag inte skulle besöka kyrkan. Så Han sände säkert ut haren för att trigga doggen så att jag föll på trappan??? Ett straff från Gud helt enkelt!

Tokig fundering
När man skriver ut denna fundering ser man hur tokig den låter. Nej, jag tror inte på att Gud skulle orka syssla med dylikt. Oavsett hur personlig kontakt man eventuellt har till den högste utgår jag från att det behöver saltas och eventuellt sandas på trappan för att man skall hållas på benen. Tur i oturen stötte jag inte mitt huvud! Jag bjuder på tanken att det kanske kunde ha varit  gynnsamt!

Änglafilter?
Här kan man ju i stället fundera på om det ändå fanns en skyddsängel som ville skona mig från en framtid i koma? Men då måste man ju förstås utgå från att det finns änglar. Jag har aldrig sett några änglar, men jag har faktiskt några goda vänner som ser såna! Att jag inte ser dem behöver ju inte betyda att de inte finns. Det kan ju vara så att jag inte har tillräckligt starka glasögon, eller så har jag inte tagit bort änglafiltret från linserna.

© David Strömbäck 2014
  • fi
  • sv
  • en